Julen på marken
Del 1
Det sprakade i högtalarna i vänthallen. Och sedan kom ännu ett utrop … allmänt stönande och lågmält svärande blev reaktionen. Meddelandet avslutades med orden: ”… tyvärr kan vi för närvarande inte ge er någon annan information. Fortsätt att hålla uppsikt över informationstavlorna och högtalarutropen. Vi informerar er om ändringar gällande era bokade flyg så snart vi har något nytt att meddela.” Sedan följde utropet en gång till på engelska.
Annabell frågade bestört: ”Mamma, vad betyder det där nu då?”
Lea suckade, lade sin högra hand på dotterns axel, stödde hakan i den vänstra och försökte förklara: ”Det betyder tyvärr att vi antagligen blir fast här till i morgon …”
”Men, men … vad händer då med pappa och mormor och morfar och, och, och vår jul?” – vid det sista ordet kom tårarna hos Annabell.
Lea strök henne över huvudet och visste inte heller längre vad hon skulle göra.
Det var tisdag, dagen före julafton, och Leas och Annabells oro var berättigad: stormovädret Xaver hade nämligen precis lagom till högtiden sett till att temperaturerna visserligen hade stigit, men att ihållande regn och starka vindar hade vänt upp och ner på flygtrafiken ordentligt.
”Förr hade det åtminstone varit snö, eller hur?”, sade en man i pensionsåldern till sin fru som satt bredvid honom. Hon sade ingenting utan tittade i stället på sitt armbandsur. Klockan var nu 19.52. Det var visserligen fortfarande ett tag kvar till nattflygsförbudet klockan 22, men utanför terminalens stora fönster piskade regnet obevekligt och varje vindstrut ute på flygfältet stod vågrätt i luften. De uppställda flygplanen kunde bara anas som stumma, vita jättar mot nattens mörker.
”Vill du ha en gummibjörn, lilla du?”, frågade den äldre mannen just den ledsna Annabell och höll fram en färgglad, öppnad påse mot henne.
Annabell lyfte redan handen, men stannade sedan upp och tittade frågande på sin mamma.
”Helst inte, älskling! Du ska ju snart sova också. Då är socker dubbelt så dåligt”, svarade hon beklagande. ”Tack så mycket”, vände hon sig till mannen, ”men min dotter har redan fått tillräckligt med sötsaker i dag.”
”Låt den lilla vara, Helmut”, sade hans fru då. ”Ät dina björnar själv.”
”Jaha, då blir det fler till mig”, sade han, stoppade tre i munnen och kunde bara rycka ursäktande på axlarna i Annabells riktning.
Annabell klagade visserligen kort, men lät sig distraheras av sin sagospelare. För stunden var hon nöjd igen.
Lea lät suckande blicken svepa över de väntande. Trötta, grå ansikten som inte hoppades på något annat än en förändring, ett alternativ till den tröga väntan. En sak hade de alla gemensamt: tysta, eller högst lågmält pratande med de närmaste grannarna, satt de på sina stoppade säten och gick ingenstans.
Bara ett ungt par längst bort i deras sittgrupp hade under de senaste minuterna blivit allt högljuddare: ”Herregud, vilket skit är det här?”, sammanfattade den unge mannen den allmänna stämningen träffande.
”Nu är det som det är”, gav hans partner tillbaka, tyvärr inte mycket tystare.
”Varför flög vi inte redan i går, förbannade skit?”
”För att vi båda jobbade i går … dessutom hade vädret inte varit bättre då heller.”
”Jaha? Nå, du verkar ju som vanligt veta bättre … om det hade varit upp till mig hade vi flugit redan förra söndagen. De där extra kronorna det hade kostat. Då hade vi också kunnat flyga direkt på morgonen och sluppit slösa bort en halv dag i Paris.”
”Vi ’slösar’ inte bort ’en halv dag’ i Paris, vi ska bara byta där och har tre timmars väntetid. Det går väl snabbt över och flyget blir betydligt billigare på det sättet.”
”Åh, du och ditt spartänk! Som om vi måste vända på sista kronan. Det är ju bara strunt! … och över huvud taget, den här jävla julresan: det var ju din idé!”
”Kanske skulle du kunna prata lite tystare så att inte alla här hör allt? …”
I ögonvrån hade Lea märkt att även andra resenärer nu hade tittat upp och följde grälet. Särskilt den äldre mannen som hade erbjudit Annabell gummibjörnar verkade följa samtalet med stort intresse. Nu reste han sig till och med …
”Jag pratar så högt SOM JAG VILL …”
Den unga kvinnan höll då för öronen och vände sig demonstrativt bort från sin partner. Han sparkade till sin handbagageväska och korsade armarna.
Plötsligt stod den äldre mannen hos dem och log generat: ”Nå, ungdomar? Problem?”, försökte han på ett kamratligt sätt.
”Gubbe, vad angår det dig?”, fräste den unge mannen igen.
”Jag tänkte bara … vi är ju alla spända och irriterade här. Kanske behöver din flickvän en paus för att andas ut …”
”Vad ska det där bli nu då?”
”… jag menar, då skulle vi kunna prata lite under tiden och …”
”Herregud, du är jobbig! – Vad skulle vi ens prata om? … Vi känner ju inte varandra ens …”
”Helmut”, avbröt senioren honom och räckte fram handen med ett vänligt leende.
”Va?”, den unge mannen såg förvirrad ut.
”Jag heter Helmut”, upprepade Helmut.
”Jag heter Sara”, tog Sara plötsligt den utsträckta handen. Hon verkade ganska lättad över att inte längre stå där ensam med sin pojkvän.
”Trevligt”, log Helmut.
”Och ni är?”
”Tobi”, sade Tobi häpet och såg från sin flickvän till främlingen framför honom och tillbaka igen.
”Kom nu, grabben! Vi går en bit. Då kan vi prata bättre.”
Sara nickade bara till det och den fortfarande förbluffade Tobi lät sig helt enkelt dras med av Helmut i armen.
Lea och Helmuts fru kunde se hur Helmut och Tobi lämnade de väntandes sittgrupper och begav sig mot baren som låg ungefär mitt i terminalen.
”Unga dam, ni sitter där så ensam! Kom över till oss …”, ropade Helmuts fru genom de väntande från den ena änden av sittgruppen till den andra.
Sara tvekade en kort stund. Sedan klämde hon handväskan under armen och sköt med händerna de två rullbara handbagageväskorna, sin egen och Tobis, genom vänthallen.
”Jag heter Renate”, hälsade Renate när hon kom fram till den lilla gruppen. Senioren log vänligt mot Sara och även Lea log trött. Annabell hade under tiden lyckats få tag i sin mammas mobil med hörlurar och tittade på en tecknad film.
”Jag skulle gärna bjuda er på något, men bortsett från en flaska vatten har vi inget kvar”, beklagade Renate.
”… hos oss ser det tyvärr ungefär likadant ut”, konstaterade Lea. ”… fast vänta!” Hon rotade i sin ryggsäck och tog sedan med ett generat leende fram ett halvtomt paket smörkex.
”Okej, gärna”, sade Sara och tog två. Hennes försiktiga hand ersattes omedelbart i kexpaketet av en mindre, mer övad hand, eftersom Annabell inte hade för avsikt att låta även kakorna gå henne förbi efter gummibjörnarna. Lea såg det förstås, men sade inget om det.
”Det här är Annabell och jag är Lea”, presenterade hon i stället sig själv och sin dotter.
”Jag heter Sara”, sade Sara och vinkade lite, ”… och jag tror tyvärr inte att vi kommer härifrån i kväll. Titta bara där ute.”
Eftersom Annabell med hörlurarna från sagospelaren på öronen inte hörde något, var det bara tre par ögon som vändes mot den stora glasfronten i närheten. Utanför pressades regnet mot rutorna. Vinden hade snarare tilltagit ännu mer.
”Tja, som det ser ut tillbringar vi natten före julafton på flygplatsen …”, mumlade Lea.
En stund sade de ingenting, men sedan kunde Renate inte längre hålla tillbaka sin nyfikenhet: ”Bråkar ni två ofta så där illa som förut?”, frågade hon rakt ut.
”Ähm”, sade Sara först och sedan ”tja, så ’illa’ var det väl egentligen inte. Han … vi … fick ju inget riktigt utbrott eller så …” – Sedan såg hon de båda kvinnorna i ögonen och började gråta.
Del 2
”Vad vill du dricka?”, frågade Helmut när de hade satt sig vid baren, där det förutom några ensamma affärsresenärer inte längre fanns någon.
”Ingen aning … gin och tonic? … men låt mig betala, okej”, tillade han snabbt.
”Det är lugnt, grabben. Min pension är fortfarande bra”, skrattade Helmut.
”En gin och tonic och en stor öl”, beställde han av bartendern som såg uttråkad ut och vars rödvita tomteluva inte riktigt passade till hennes humör. Tyst ställde hon fram dryckerna framför dem och sade: ”Det blir 15 € … och baren stänger 21.30.” Klockan var nu 20.15.
Helmut nickade vänligt, betalade trots att Tobias protesterade ännu en gång och skålade med honom. ”Nå, berätta då”, uppmanade han efter första klunken. ”Vad var det egentligen som hände där borta förut?”
”Åh”, sade Tobi, ”allt är bara på något sätt skit just nu … fast: jobbet går bra. Men hemma då …”
”Bråkar ni ofta?”
”Hm, vet inte. Vad menar du med ofta? … ibland tänker jag att nu går det ju bra. Men sedan har hon varit hos sin mamma igen och då säger hon ibland ingenting på en eller två dagar eller så gråter hon … och så sitter vi till slut här och måste absolut fira jul i New York … ”
”Vad är det med hennes mamma då?”
Tobias tog en stor klunk gin och tonic och svalde … ”Cancer. Troligen tre till sex månader kvar, säger läkarna.”
”Åh, det gör mig ledsen”, mumlade Helmut och tömde sitt ölglas. ”Jag tar en till. Hur är det med dig?”
”Det är inte hans fel. Visst, han blir högljudd ibland … men han tar också alltid hand om allt och vill alltid göra mig nöjd … men de senaste åren har relationen till hans föräldrar varit så svår och … och så det där med hans syster…”, hade Sara börjat berätta ute i vänthallen.
”Vad är det med hans syster?”, frågade Renate.
”Hon … hon råkade ut för en trafikolycka. Det är tre år sedan nu. Tobis föräldrar var också med i bilen. De blev också skadade, men blev friska igen, bara hans syster, hon har legat i koma sedan dess …”, Sara harklade sig.
”Fruktansvärt”, sade Renate. Lea kysste Annabell på huvudet.
”Vi … vi borde egentligen inte resa runt så mycket, Tobi och jag. Men ibland känns det som om jag måste få bort honom därifrån och ge honom något … ja, något särskilt … åt oss båda.” Hon berättade om sin mamma, sin pappa och den lilla byn i närheten där Tobi och hon hade vuxit upp.
”… och om ni inte flyger iväg på semester den här julen, utan är hos era familjer?”, frågade Lea.
”Tja, jag vet inte. Ibland ser jag det också så, men sedan tänker jag igen att det ändå är vår semester och vår lediga tid …”
”Det är ju självklart! Ni ska ju fortsätta åka på semester, men av rätt skäl. Inte för att fly från något”, sade Renate då.
Sara förblev tyst till det.
”Jag vet bara att det inte är bra att tvångsmässigt åka på semester eller att göra det för att man tror att den andra förväntar sig det”, sade Lea nu.
”Hur menar du då?”
”Tja”, började Lea och märkte hur hon rodnade. ”Annabell och jag sitter här, några timmar från julafton, eftersom vi absolut – som varje år – måste fira jul hos min mans föräldrar.
”… och din man är redan där?”, frågade Renate.
”Ja, han skrev nyss att det sista kundmötet blev inställt och att han därför kom fram tidigare till mina svärföräldrar. Han är försäljningschef för ett företag i norra Tyskland. Där kommer han också ursprungligen ifrån. Han har varit ute på många jobbresor i norr de senaste dagarna. Då sade jag: ’Då kommer Annabell och jag efter med flyget. Den långa sträckan vill jag inte köra ensam.’ – Och nu sitter vi här och väntar på att vår traditionella jul hos svärföräldrarna ska börja …”
”Men”, frågade Sara och avbröt, ”är inte det du gör egentligen precis motsatsen till det du nyss sade?”
”Jo, … tyvärr. Jag menar, jag vill ju att Annabell ska träffa sina farföräldrar regelbundet, men trots min mans jobb vill jag inte åka iväg på julsemester utan honom och … och ja, jag vill också någon gång få bestämma och säga: Jag vill inte alls resa bort den här julen utan hellre fira hemma!”
”I år blir det nog lite sent för det”, blinkade Sara mot henne, ”men det låter som att du borde ta tag i det nästa år …”
”Ja”, suckade Lea och måste le mot sin vilja.
Inom synhåll för de fyra ställde flygplatsanställda redan upp fältsängar. Kort därefter hördes den numera välbekanta rösten ur högtalarna ovanför deras huvuden och meddelade att inga flygplan längre skulle kunna starta eller landa den kvällen på grund av vädret. De flyg som var planerade för kvällen skulle i morgon bitti från klockan 6 successivt kunna avgå, eftersom man under natten väntade sig att stormen och regnet skulle avta.
”Nu är det åtminstone officiellt”, suckade Renate.
”Var … var är egentligen Annabell?”, frågade Lea då.
Männen vid baren kvitterade utropet från högtalarna med ett bistert leende och en axelryckning.
”Det är inget att göra åt! Skål, grabben!”, sade Helmut just. De skålade med sin respektive tredje drink. Kvinnan bakom baren suckade på lite avstånd och tittade på sitt armbandsur: 20.55. ’Inte länge till’, tänkte hon.
”Och du menar alltså att ni flyger till ett av era barn varje jul?”, frågade Tobi nu.
”Ja, … och till barnbarnen numera”, nickade Helmut.
”Puh, det låter ju också jobbigt, eller?”
”Tja, det går väl. Renate tar hand om det mesta och ordnar allt med biljetter och familjen.”
”Och du?”
”Åh, jag håller mig undan från det där … jag menar barnen och framför allt barnbarnen blir ju alltid så glada att se oss … men ibland vore en jul hemma också fint.”
”Kan inte de komma till er någon gång då?”
”Jo, … det skulle säkert fungera nu. De små är ju inte så små längre …”
”Varför pratar du inte med Renate om det?”
Helmut tog en klunk av sin öl: ”Jag vet inte. Hon gläder sig ju alltid så mycket åt juldagarna. ’Då gör vi åtminstone något tillsammans’, säger hon.”
”Men skulle inte Renate också tycka om att fira jul hemma någon gång … och kanske också göra mer ensam med dig under året?”
”Tja, jag vet inte …, jag kan ju fråga henne …” –
”När kommer ni tillbaka då?”, frågade plötsligt en ljus röst bredvid dem.
”Åh, hej lilla du!?!”, sade Helmut förvånat. ”Vad gör du här då?”
”Jag vill hämta er”, sade Annabell bestämt. ”Din fru och hans”, hon pekade på Tobi, ”och min mamma pratar hela tiden och gråter ibland eller gör stora ögon … och det är så tråkigt. Och jag vill inte sova än …”
”Åh, ja, då kommer vi tillbaka med dig … men vet din mamma egentligen var du är?”
”Vet inte”, sade Annabell och tittade ner i golvet.
”Men då tar vi med något till kvinnorna också”, sade Tobi och letade efter bartendern.
”Åh ja, jag tar en Fanta!”, jublade Annabell.
”Hm, nåväl”, sade Helmut, ”du fick ju inga gummibjörnar förut.”
”Men den här gången betalar jag”, klargjorde Tobi. ”Hallå, … alltså en Fanta och en flaska sekt och fem glas! Efter det är ni av med oss”, beställde han av den trötta bartendern.
”Vi har bara småflaskor och jag får bara ge er plastmuggar att ta med.”
”Inga problem, då blir det alltså Fanta och fyra småflaskor sekt med muggar, tack”, log Tobi. ”Vi måste nämligen prata om något med våra kvinnor …”
Utrustade på det sättet återvände de tre kort därefter till vänthallen.
Lea stormade emot dem: ”Var har du varit?”, ropade hon upprört och tryckte Annabell hårt intill sig. ”Du får inte bara springa iväg så där! Hör du det?”
”Försiktigt, min Fanta …”
”Du får inte bara springa iväg, förstår du? Jag blir ju orolig när jag inte vet var du är!”
”Ja …”, började Annabell tyst, ”ni, ni pratade bara om så tråkiga och ledsna saker och då … då gick jag …”
”Hon letade efter oss”, hoppade Helmut in till hennes försvar. ”… och hittade oss också direkt. Hon gick alltså inte runt planlöst och var bara ensam några minuter.”
De förebrående blickarna från de tre kvinnorna slapp han ändå inte undan.
”Och ni var tvungna att bjuda henne på en Fanta direkt, eller?”, frågade Renate spetsigt.
”Tja, tvungna var vi väl inte …”, började Tobi, ”men för de vuxna har vi ju också tagit med sekt.”
”Jaså”, sade Sara med armarna i kors, ”finns det något att fira då?”
”Ja”, sade Tobi nu tystare, ”… alltså, kanske … kanske kan min underbara flickvän förlåta mig ännu en gång för att jag var så högljudd och orättvis förut?”
”Nå, kanske”, sade Sara. ”Men, följ med mig en stund …” Hon tog honom åt sidan. ”Tobi, jag har tänkt på saken: vi borde inte flyga. Inte nu, inte i år … vi behövs hemma. Du och jag. Våra familjer behöver oss – särskilt nu till jul.”
Tobi tittade på henne. ”Ja, … ja, du har rätt. Det tycker jag också … då hämtar vi bilen från parkeringshuset sen och kör tillbaka, okej?” Sara nickade. De kysstes.
Ungefär samtidigt sade Helmut till Renate: ”Du, älskling … jag … alltså, i år gör vi förstås det här nu, även med att stanna här i natt och allt, men … kan vi inte bjuda hem alla nästa jul i stället? Jag menar att vi också får vara värdar och att de två med barnen kommer till oss?”
Renate såg honom djupt i ögonen. Sedan tog hon hans hand. ”Nå, ni verkar ju ha pratat ordentligt, eller hur?”
”Tja”, sade Helmut, ”jag skulle bara önska det. Helt enkelt att vi inte alltid måste sitta tillsammans på flygplatsen.”
Hon gav honom en kyss. ”Det är okej, … jag tror att en jul hemma också skulle kunna passa mig bra, … men jag gör inte allt ensam, hör du? Jag behöver din hjälp då!”
”Jag lovar”, sade Helmut och höjde högtidligt vänster hand till det.
Tobi gick runt och hällde upp sekt till de vuxna.
Lea skålade med de andra och satte sig sedan tillsammans med Annabell på en av de uppställda fältsängarna. Hon lade armen om flickan, kysste henne och sade tyst: ”Förlåt, min stora tjej, att julen börjar så dåligt! Så här med att sova över på flygplatsen … nästa år gör vi allting annorlunda, jag lovar.”
”Det är okej!”, sade Annabell, ”men jag vill att pappa ska vara med nästa år när vi åker till mormor och morfar!”
”Ja, det har jag också redan tänkt på. Det måste faktiskt gå att ordna även med hans jobb … jag pratar med honom redan i morgon.”
”… och sedan vill jag åka tåg med pappa och dig till mormor och morfar.”
”Tåg?”
”Ja, där kan sådana förseningar inte hända.”
”Nå”, log Lea, ”det får vi väl se.” Och sedan efter en paus: ”God jul, min älskling!”
”God jul, mamma!”
– S L U T –
